Eller skrev inte Per Gessle att den iallafall var ganska närsynt?
Mekanismer i kropp och själ som liksom inte står öppona när kärleken fodras. Det är som om vissa människor näst intill förintar sina egna värderingar. Köper motpartnern i allt. Ser inte skräpet, ser inte dominanta odror och ser inte hur sitt egna ego och personlighet kapas till att alltid försvara motpartnern och tycka lika. Det är som den egna personligheten blir kapad i vissa fall till att vara motpartnens.

Som tredje person fattar man ingenting.Åsikterna, tyckandet och aktiviteterna är helt lötsligt så långt ifrån människans tidgare liv, intresse och personlighet. 

Känner ni igen senariet?
Vänner ex, eller kanske ni själv någon gång varit i den sisten?(förhoppningsvis har det isåfall varit i ett tidigare liv långt bort ifrån det du lever och den du är idag)

Hur är det möjligigt att tex vuxna kaxiga män intar den rollen och tappar sina rätta element och blir som förbytta?
Är det kärlek när någons personlighet suddas ut och det tycks och sägs i partnerns fotspår istället för det egna?

Kan miraklet ovan hänga ihop med en självkänsla som kan behövas jobbas något mer på? 

Kan det vara så att en från barnsben underkuvad stor stark man byter personlighet och åsikter varje gång kärleken slår till? 

Ännu värre blir det när det finns barn med i bilden för när nya partners åsikter om vad som ska ges i present eller vart färden ska gå på semester kapas, då kan det gå helgalet.

* Barn som blir besvikna för att gåvorna är helt fel och inte förväntade
* Förväntade helg och semesteraktiviteter blir inte efter vad barnen önskar.

 Herregud- det finns de som tom utplånar hela sitt tidigare liv och inte pinal av det som varit finns i ett nytt gemensamt hem. 
Hur kan man sedan förvänta sig att barn ska känna sig som hemma? 

Alla människor har fel och brister ingen människa är fullkomlig, men det kan bli en rejäl krock för omgivningen när någon tappar sig själv i kärlekens näste och styr sig själv under en ny persons åsikter och tyckande.

 

Sker detta kan man fråga sig hur en ny partner inte märker att någon omedvetet eller medvetet gör sig till kopia av den själv? 
Alltså ända tecknet till att tycka att det är en trivsam och jämn kärleksrelation det är när dominansens ådra styr. 

För om man står bakom att allas olikheter är av vikt och att den jämna balansen i relatoner är den bästa. Tja, då har man en öppnehet till att likaväl ny partner som dess barn får behålla det liv, den tid och de gåvor som tidigare varit och som av barnen förväntas. 
Då hjälper man en partner som tappat bort sig själv i kärlekens näste till att bli och vara självständig i en jämn balans i sitt parnerskap. man släpper helt enkelt och stoppar undan sin dominans med sitt medvetna jag. 
Man tränger sig inte på med sin dominans iallt och alla.

Kärleken är inte blind men ganska närsynt och allt för många har erfarenhet av ovan beskrivna. Men det finns hopp att varkna för den som vill. Och många som kan hjälpa. Kärlek och goda relationer byggs inte av dominans och bestämmande, Det byggs inte heller av att tro att någon vill eller behöver bära LOVE runt halsen. Det byggs av att ge käröek och att släppa.

Kram A.