Det kan tyckas tidigt för en del att vara uppe i gryningen en lördagsmorgon. Och jo jag vet alla försvarstalen om att man behöver sin sovmorgon när man står upp tidigt måndag till fredag. Jag har hört mig stå bakom det talet också. Men vet ni tidigt upp utan stress och press av tid under lediga dagar är nästan påfyllning av en urkraft. Balkongdörren öppen hörs inga billjud utan sakta sakta vaknar staden ikapp med mig. Tänk att det kan vara helt tyst mitt i ett centrum. Och se så fin den är vår fina måne. En vy som jag missat om jag sovit vidare. Det är något med olika vyer. Det ger också sin påfyllning. Vissa vyer stöter jag bara på utan att söka dem. Som månen tex. Sen finns det de som jag söker men inte lyckas finna utanför mitt inre. Det finns också de vyer som är så sköra att likt ett korthus rasar det vid minsta lilla vindpust och så finns det de som redan rasat och därmed skapar eller kommer att skapa en ny vy. Mer än vi tror kan vi påverka själva. De där egna stegen ju mer fokus på viljan av öppenhet. Ju mer ser vi. De där vackra vyerna dom jag inte visste om eller innan inte såg som vackra. De fyller på. I allafall mig! Rörelsen av jorden, tiden som går. Här och nu nyss, är redan historia. Månen bakom molnet och tiden av det vackra är då istället för nu. Eller kan molnets täckning också stå för något vackert ? Kanske kanske har morgon stunden en talan om att tillvarata tiden av här och nu medans här och nu är innan tiden tickar på. Take Care! KramA.