Vi hamnar alla i situationer där vi blir "förvånade" över andra människors handlande- i början jävligt besvikna tom, men ju mer vi byter ut ordet besviken i våra ordlistor till förvånade, så kan vi med hela vårt hjärta känna mer förvåning än besvikelse av andra människors handlande. Spelar det någon roll? Spelar stor roll- förvången kan ta dig framåt medans besvikelsen får dig att backa från det egna välbefinnandet.

Endorfiner kallas inte för inte för problemlösarhormon och bannemej- raskt stegande- med svettpärlor på ryggen och tjugominuter senare är dem där och får mig att inse, att min väg är så mycket bättre för mig att gå på en att springa efter en armbågsfylld väg.

Vissa törnen gör ont, men för den delen inte acceptabla att ta efter.

Vi väljer alla hur vi förhåller oss till det vi upplever - antingen med enbart egot i fokus eller också steppar vi utanför boxen påö om pö och lär av det som vi upplever.

Den förvånande känslan inom får mig också att inse att just att ifrån gå sitt ego är det svåraste någon människa kan göra - egotänket kostar dig realationer.

Gott - jag är förvånad- men kommer inte ta efter- hjärtat sitter inte i att bemöta utan..Kiss

Låt hjärtat va me`.. Kiss