Jag tror inte att ett liv är som en landsväg - att livet går att ett leende rätt igenom- då tror jag att det är fake. Ett liv innebär sorg för att känna glädje. Och det är just tillgången till vår känslor som gör livet tänker jag. Dock känns det emellanåt som om att jag skulle vilja vara utan vissa känslor- som i dag- Jag brottas med en märklig overklig allvarlig och hemsk känsla efter att de senaste dagararna följt nyhetsändningarna om en jävla ubåt. Ja, jag tänker faktiskt jävla utbåt- för jag berörs mycket över det öde som vår svenska frilansjournalist gick till mötes genom att stiga på den där jävla ubåten! FY FAN rent ut sagt!
Det sägs att det finna alltid en god intuition bakom allt handlande-- men det som kommit fram hittills verkar helt galet! Det är helt jävla galet att en kompetent kvinna stiger ombord på en ubåt tillsammans med en man, för att några dagar senare flyta iland-- splittrad i delar...medans mannen spatserar iland som om han inte visste något..

Jag lider med de anhöriga..  Deras vackra flicka kommer aldrig mer tillbaks...

Vad är det som händer i en människas hjärna när man kan kan splittra en människa från sina kroppsdelar och sedan låtsas som ingenting har hänt? Jag väljer att använda ordet splittra -- det egentliga ordet som sägs i detta sammanhang får jag nästan andnöd av när jag tänker på i sammanhanget..
Jag tittar upp skyn - jag kan inte förstå! Återigen fyfan!

 

Det är en solglasögonsdag - men inte bara för solen-känslan jag känner måste få var där bakom glaset.Jag har egna döttrar jag är kvinna..

Jag högaktar verkligen hela världens poliskår som gör ett enastående arbete i ett sånt här läge. Dock detta till trots så är denna historien just en historia till historien - en alldeles fasansfull sådan med ett vad som än händer i den framöver, fruktansvärt slut! Den unga vackra kvinnan är död plittrad i allt från sig själv..


Som kvinna och som mamma till en drös vackra flickor känner jag mig rejält illa till mods Jag tittar upp i skyn tar en klunk kaffe i eftermiddagssolen och sänder med all kraft ut en tanke om att vi tillsammans måste få ett stopp på kvinnors utsatthet.

Vila i frid, Kim Wall!Kiss


Kram Annelie