Ibland händer saker likaväl i en singelmammas vardags- som yrkesliv. Förstår ni paniken jag kände när jag sent igår kväll när jag kom ut och skulle sätta mig i bilen - efter mörkrets infall för att forsla mig hem. Jag hade enligt instruktioner parkerat där jag skulle men när jag kom ut i den mörka kvällen på den tja, något ensliga bakgården- så var min bil bakom galler!!! Järngrindar var stängda och låsta och innaför där stod bilen och jag utanför själv!!! Kan säga att det inte var långt till tårar innan jag han springa ifatt och hejda en kollega som var snäll och höll mig sällskap innan vi via telefon fick fatt på rätt person för att få upp grindarna! My good- alltså jag är ingen mörker människa.

Hur är det med er - är ni skraja i mörkret?

Jag är gärna inomhus hemma i mitt egna hem när mörkret faller - så känslan av att i mörker se min bil bakom lås och bom och stå själv att titta på- tja- den var ingen kul känsla.
Iallafall fick jag som sagt ut min bil- PHU! Känslan satt kvar under den 10 minuters mörka hemfärden hem. Jag kunde inte riktigt skaka av mig den förrän efter att ena tonåringen och jag åkt och kvällshandlat och några enkla skrivuppgifter var tvungen att göras efter hemkomst.
Därefter när jag låg i min säng med mina två tonåringar bredvid mig- och mös till deras snusande- då landade jag i känslan av att vara välbehållen hemma med två av fyra bästa girlsen i världen!

En singel mammas vardagskänslor kan åka bergodalbana lika väl privat som i yrkeslivet. 

Reflektion över gårddagen var ändå att jag trots min obehagliga känsla behöll lugnet och kunde systematiskt leta rätt på rätt telenr/person som ledde mig till öppnande av grind och min älskade bil! 
Idag en stor tacksamhet över min kollega som stannade och höll mig sällskap i den mörka kvällningen!

Nu kör vi på i dagsljuets charm igen- Hej tisdag!

Kram A.