Alltså den där känslan när man står mitt upp i någonting, så där mitt i och slutet verkar vara oändligt långt bort. Att ändå få till känsla av drivkraft och att staka sig igeom och vidare bort till målet. En del människor verkar ha så mycket lättare att ta sig viadare och igenom bort till mål än andra.
Hur kommer det sig egentligen?

Jag tror att reflektion, lärande om sig själv och målfokusering är goda verktyg. Med tankens kraft kan vi lära nytt och näst intill flytta berg också.

Det går alltid att fly tunggöra och hinder, men blir också miss av målgång. Och just känslan att av eget handlingsansvar tagit sig hela vägen till mål är speciell. En mäktig känsla- en drivkraft bara den.

Att första lassa i oändligt många kakelpaket i bilen, gav en mittemellan känsla- nästan uppgiven i känsla när jag kom att tänka på att paketen också skulle vidare upp till min våning och den bärande var fortfarande jag..

Mitt i när alla paketen var utburna från bilen och några hade hunnits bäras upp kände jag känslan av att vilja ge upp. Det var varmt och jag kände mig svimfärdig. Jag var liksom mittmellan av allt.
Men så fick jag fatt på målbilden inom mig- med det fina kaklet på vägarna. Det var sedan den enda bilden som jag hade framför ögonen när jag bar upp andra halvan av paketen. Och upp kom de, och helt slut var jag. Men inom mig- en segerkänsla- I did it by myself!!

Ofta tror jag våra tankar kan begräsna oss alla i vad vi kan och vad vi inte kan eller mäktar med. 
Jag säger bara visalisera mera och håll fokus på vart du vill. 
Mer och fler stunder i detta tänk och upplevelsen av att med eget handlade tagit sig ända fram till mål kommer oftare!

Idag skådar jag högarna med kaklet och ler med god känsla inom mig- Done by my self!
Kram A.