Att leva med tonåringar är många gånger som en bergodalbana. Varv efter varv kan köras om i oändlighet. Det som var självklart och lugn dalgång i går kan nästa dag vara en brant uppförsbacke föratt tredje dagen gå helt utför med en sjujäklans hastighet. Efter det kan det bli lite lugn med dalgång igen. Varv efter varv ska singelmammorna hänga med i svängarna. När de försöker slå sig till ro och andas in lugnet är tonåringarna redan på nästa varv.

Klart jag överdriver. Men att vara singelmamma är en alldeles för underskattad roll!

Att vara som en god bok vad gäller att föregå kan knappast vara att tillåta att bli trampad på även om tonåringara kan använda även det ärvda blodet?

Hur gör man som singelmamma när nya vindar blåser in och de grundvärderingar som man försökt skapa och vidarebefordra liksom fälls undan?

Svårt det där med egon som tar för givet och klampar på, men aldrig rätt att tillåta.

 

 

När