Midsommardagen. Sitter ute på en parkbänk och avnjuter morgonkaffet. Stadens gator helt tysta. Det ända som hörs är vindens viskningar & morgonvakna fåglars kvittrande. Vi vaknar ikapp, jag och moder jord. Den offentliga parkbänken fyller sin funktion.
Förärad av en vuxen dotter, gör många årsedan.
Hur ofta sitter du ner på en offentlig arenas sittplats?
Hur ofta ställer du klockan för att vakna ikapp med naturen?
Hur ofta sänder du tacksam het för allt det fantastiska du har i ditt liv?
Att förena de 3 områdena ovan ger mig ett vidgande av nya tankar och val. Kan tyckas motsägelsefullt att ställa klockan på lediga dagar när alarmet alltid ljudar tidigt på vardagens jobbdagar…
Det finurliga är att ” morgonstund har guld i mun” och ger ett perspektiv som gynnar min egen personliga utveckling. Att vara ett med mina egna tankar och utveckla dem. Jag liksom lyfter blicken mot himlen och låter min tacksamhet & ödmjuka ådra vidgas. Därmed inte sagt att jag inte brottas med tankar av ledsamhet och sorgsenhet. Det finns så mycket mellan raderna som påverkar min högkänslighet på ett mindre bra sätt. Med bestämdhet har jag sagt till mig själv att inte stå still och fastna i det. Så även om jag emellanåt rondellkör varv efter varv så fortsätter jag ett leta efter utfart. Jag är övertygad om att bitterhet & snålhet inte leder till framgångshistorier.
Snålhet, bland det värsta jag vet. Mormors tanke och känsla som lever vidare i mig. Hon en på den tiden vanlig fattig arbetarkvinna uppvuxen i Majornas kvarter. Tänk att hon mot alla ods utan pengar och inland säkerligen utan matpågyllning på borden, ändå alltid såg det som viktigast att låta dörren vara öppen, låta känd som okänd dela på maten som fanns. Att vara givmild & ödmjuk. Tack mormor för att jag inte låser mig fast i andra motsatta tankar när världen utanför agerar i de mönstrerna,
Morgonstund har guld i mun. Ihop med kaffe ger den nyvaknade naturen påfyllning istället för låsningar. För vem vill vara låst i sina tankegångar?
Take care! Kram A.
