Det där med regelbundet skrivande. Förstår inte alltid varför jag snurrar runt det hela och liksom tappar bort det. Att sätta ord på känslor tankar funderingar och skriva ner, gör ju mig så gott. Kan jag också förmedla någon tanke som ger kraft, styrka och mod till någon som läser. Tja, då känns det ännu märkligare att låta bli mitt bloggande.
I övrigt snurrar livet på. Jag har fortsatt med många arbetstimmar och långa arbetsdagar i den mån som uppdragen trillar in. Jag har mål, satta av mig själv, och att beta av och tacksamt ta emot arbetsuppdrag som jag erbjuds är ett steg i rätt riktning.
Jag tror att vi alla någon gång suckar över att tex arbetsveckan ligger framför och lediga dagar sprang iväg för snabbt… eller hur? Jag har bytt ut det tänket mot tacksamhet. Idag känner jag känslan av stor tacksamhet genom att kunna arbeta, ibland 6-7 dagar i veckan med trivsamhet, som leder till försörjning och att kunna beta av mål. Vad vore motsatsen?
Sakta men säkert har jag också börjat att fila på, sålla bort, lägga till och strukturera min mållista/drömlista.
Jag vet, min referens säger mig det, att jag är en jäkel på att genomföra mina drömmar. Dock, där jag står nu mitt i visualisering av ett icke påbörjat & genomfört mål. Där tar det kraft och energi som får mig att emellanåt bli nästan bli livrädd kraftlös till att påbörja.. Den känslan vill jag inte känna. Jag arbetar istället aktivt med mitt tänk. Jobbar in känslan av spänning istället, för att få till den känslan för kraften och modet att påbörja det jag vill och kan göra.
Spännande att vara i renoveringstänk av fler rum än ett, utan att veta i vilket rum jag ska börja i eller vilka fackmän som snickare elektriker rörmokare .. och kanske målare som ska anlitas.. Spännande..?
Pålitliga trygga yrkesmän som förstår min vision, som kan bryta ner och verklighets anpassa den till vilken ände som ska påbörjas först och också starta. Spännande eller mer mastodont trappsteg..?
Det är iallafall här jag står nu, med en ostrukturerad målbild på pappret som idag ska få kraft genom känsla av spänning.
Utöver det skiner solen ute och en lunchwalk känns också som god påfyllning för att sakta men säkert ta mig till starten av det jag vill och kan istället för att låta målbilden bara hänga som ok över axlarna.
När känner ni den spännande känslan i era liv?
Take care! Kram A
