Vem sjutton har inte önskat att vägen redan var färdig stegad när man varit på väg mot det som är värre för att det sen ska bli bättre ?
Nergång först. Den där jäkla tunga vägen, för att sen så småningom gå med lätta steg mot uppgång. Man har liksom inte kommit över kullen för att kunna se ljuset ännu och stegen är som tyngst. Vad peppar för att ta oss vidare? Hur peppar vi varandra när det är långt till mål? Hur peppar vi oss själva när vi inte ens ser målgången?
Kanske finns det inget direkta som är lika för var och en av oss i alla olika situationer i livet som ställs i.. Förutom LEDARSKAP! Ett gott ledarskap leder fler och mer bättre och längre, eller hur?
Delaktighet, agerande handlingsansvar solidaritet och att bidra med tex inventering av resurser. Ni vet, vad behövs för att så många som möjligt ska nå mållinjen?
Kan ni föreställa er känslan mellan att ha halva och hela håret färdig rullat på papiljotter? Drivkraften kan sen ligga i att peppa sig själv med att känna av den goda känslan av att ha hela håret i fina lockar och inte bara halva. Och då plötsligt, går andra halvan av rullandet enklare snabbare & galant!
Hur god ledare är du på att leda dig själv mot dina mål?
Som bilden talar! Var god, mot oss själva & mot våra mötare, alltid!!!
Peppa med godhet, delaktighet och kraften av tillsammans, även när stegandet fortfarande är mot det värre. Allt för att så många som möjligt ska nå till ljuset långt där borta!
Take Care! Kram A.
