Funderar på viktigt på riktigt. Kanske har jag gjort det ofta större delen av mitt liv men inte alltid förstått det. På sitt sätt skulle jag kunna kalla mig en sökare som genom åren betat av mängder av sådant som jag trott varit viktigt på riktigt men som väl inne i vad det nu har varit inte varit det. Ni vet känslan . När känslan inte är med tja då är det inte viktigt på riktigt längre.
Jag tror eller jag vet att jag är både starkare och självständigare än vad jag tror. Men sen har jag liksom stegat mig in och ibland också satt mig fast i vissa relationer där jag mer blivit tillsagd att den jag är och det jag är inte är det rätta istället för uppskattad och stärkt för den jag är.
Tokigt eller hur?
Tur är ändå att det aldrig är försent att vända om eller stega med nya steg eller t.o.m. hitta tillbaks till sådant som jag lagt på hyllan men som ändå när jag i den nya delen av livet söker vidare, visar sig falla inom ramen för viktigt på riktigt.
För vet ni vad jag vet ?
Jo, jag är absolut bäst på att vara jag och den jag är.
Och med det sagt känns det mer viktigt på riktigt än någonsin att omge mig med och i relationer där min unikhet är bra och tillräcklig som den är .
Stärkt idag av en lördagskväll med flera timmars tjejsnack vid ett bord tryggt middagsbord där jag är helt ok precis som jag är. En otroligt fin och värdefull vänskap. Tack!
Take Care! Kram A.
