Skulle faktiskt kunna likställa tankegångarna inom mig emellanåt för en brottningsmatch. En match där vinnaren snabbt som attan vänder i manegen och tar fäste i en ny kandidat till tronen.
Hur är det möjligt att det som känts så megarätt ena dagen kan kännas helt åt fanders nästa dag?
Är det vilse i pannkakan från barndomen som satt sina spår? För er som inte vet eller växt upp senare var ”Vilse i pannkakan” ett barnprogram under min uppväxt. Ett program jag ständigt längtade bort ifrån. Men tiden var annorlunda. Var det detta program som sändes när det var barnprogramdags så satt man där och glodde ända. Det fanns inget annat att titta på. Videons existens kom jag först kontakt med i skolåldern.. Inte undra på att jag och min åldersgrupp emellanåt känner oss som gamla historieböcker..
Hur som är det kanske så enkelt att jag är en sökare i mångt och mycket. Korta stunder infinner sig lugnet och njutningen för att sedan leta sig vidare till nya möjliga mål och njutningar.
När solskenet infinner sig är längtan där efter regniga dagar med lusten att renovera .
När de utflugna ungarna har intagit barndomshemmet och det efterlängtade babblet och det hjärtliga kaoset infunnit sig efter ett dygn eller två , tja då är längtan där efter tystheten i hemmet som bara ges när jag är ensam vinnare inom mina fyra väggar.
Stadslivets charm föder längtan efter hemmaliv och tvärtom. Mörkare färgning i håret och det dröjer inte länge förrän blont hårsvall är i fokus. Kort klänning föder saknad av längre tyg hängande mot benen.. Ja ni förstår, brottningsmatchen pågår ständigt.
Medvetet och väl norpar jag numera åt mig korta stunder av motsatser istället för historiens långa pass. Tror att den balansen kan skapa mindre saknad men fortfarande längtan. Söka vidare med känslan i fokus kommer jag alltid göra. Mex all rätt. För precis som du, är jag unik och fantastiskt som den person jag är! Eller hur?
Take care! Kram A.
