(Inlägget innehåller reklam genom annonslänk för Åhlens)
Hujedamig mig vad period av snuva och feber kan ge minusläge vad gäller att känna sig pigg alert & ”fitt for fight”. Varje steg är en kraftansträngning. Hur kommer jag då tillbaks till läget dit jag vill och kan vara?
Små korta promenader där dagsljus luft och rörelseglädje tillsammans med naturens vy får fylla mig. Därmed inte sagt att det är en enkelhet att be ge mig ut när enbart att dra på termobyxorna känns som ett gympass.. Förtydligar att jag är en frysen själ som drar på mig termosar i ur och skur så här års. Tänker dock att en lång dunkappa skulle vara komplement till detta.. Återkoppla gärna om ni vet någon fin och varm sådan!
Hur som kan hjärnspökena skapa mig mer hinder än svagheten i sig. Så enkelt att tänka gott och stärkande om att vara inne och fortsätta vila…
Påpaltad väl ute andas jag väl in friskluften och ser med öppna njutningsfulla och tacksamma ögon på miljön runt om. Tänker att jag ökar sträckan och kraften i stegen för varje dag.
Väl inne igen. Känns kraftansträngningen ordentligt som varje steg har tagit. Samtidigt som de lite röda kinderna och känslan inomhus är bevis på en påfyllning så behövlig. Jag väljer att hålla fokus på det sistnämnda!
Dumt alltså det där att begränsa sig i vad tanken säger. Vi kan alltid göra mer och vidga våra vyer mer vad gäller påfyllning. En tanke kan vara ärvd och först när vi testar den medvetet för att veta om den hjälper oss att ta oss fram i livet kan vi justera oss själva och förändra aktiviteter efter oss, våra liv och vad vi vill. Inte efter personen från tidigare generationer som vi ärvt tanken ifrån.
En första tanke om att fortsätta inomhus är bruten och ”utomhus är gott att vara” är mer en stärkande tanke för mig.
Mössa från Åhléns
Jacka arvegods från en dotter
Take Care! Kram A.
